| |
AV DE BÖCKER jag har läst intar Ray Bradburys dystopi "Fahrenheit 451" en egen hylla i mitt mentala bibliotek. Dess huvudtema, den skrivna litteraturens förstörelse genom brand, förefaller vara ett av de mest fasansfulla hoten mot historia och kultur som vi känner dem. Trots sin (genom stora samlingar av flera sekler gamla böcker) bevisade tillförlitlighet när det gäller att lagra information, så verkar papperet i stort sett försvarslöst mot eldens flammor. Den möda en människa lägger ned på att skapa en enda sida text uppväger många gånger om den energimängd som frigörs vid förbränningen av samma sida, men för elden saknar bläcket och trycksvärtan betydelse.
Den gångna veckohelgen (fredag 21 september 1996) lades större delen av Linköpings stadsbibliotek i aska. Precis som i "Fahrenheit 451" var ödeläggelsen avsiktlig. Till skillnad från i romanintrigen så var denna ödeläggelse inte sanktionerad av staten. Oavsett orsak har nu hundratusentals volymer, av vilka en del kanske var unika och ovärderliga, upphört att existera. Turligt nog verkar en stor samling manuskript och böcker från 1600-talet ha undgått branden och bringas nu i säkerhet.
Ur SvD 22 september 1996
För mig och för många andra är detta uppenbarligen en katastrof. Emedan min hemvist är i Uppsala och inte i Linköping så har jag inte besökt just detta bibliotek, men förlusten av information är en förlust för var och en som aldrig hann studera den, det vill säga de flesta. För en del människor, däribland mig, är bevarandet av information en plikt i sig självt. Vi kanske inte tycker att en viss bok, ett gammalt nummer av en viss tidning eller mötesprotokoll från en förening som inte längre existerar är tillräckligt intressanta för att vi skall spara egna kopior av dem, men vi inser deras möjliga betydelse för någon framtida forskare, och ser sålunda till att de bevaras i alla fall, samtidigt som vi tackar tidigare generationer för deras generositet gentemot oss.
Jag skulle vilja sätta in Projekt Runeberg i det här sammanhanget. När man nämner digitalisering som ett möjligt sätt att bevara innehållet i gamla böcker, så hör man ofta invändningen att inget i dag använt maskinläsbart medium har visats ha bättre hållbarhet än papper. Digitala medier har helt enkelt inte funnits så pass länge att vi kan bedöma deras tekniska livslängd (jag bortser här från de hålkort som användes till jacquardvävstolarna redan på 1800-talet, eftersom jag inte anser dem användbara för ändamålet).
Även om denna invändning är korrekt, så är den endast delvis relevant. Tanken med att digitalisera böcker är inte att överföra dem till ett mer hållbart fysiskt medium, utan att påbörja en process med rutinmässig kopiering och spridning. En CD-ROM-skiva som smält är givetvis inte mer användbar än ett uppslagsverk om 20 tryckta band som brunnit upp, men det digitala mediet kombinerat med ett stort antal kopior i välkända och pålitliga händer gör det möjligt att billigt och exakt återställa saknade exemplar.
Ingen digital reproduktion kan förstås göra rättvisa åt de fysiska egenskaperna hos en skickligt inbunden bok eller ett medeltida manuskript. Dessa föremål är värdefulla av andra skäl än enbart sitt informationsinnehåll, och bör i möjligaste mån bevaras till gagn för kommande generationer. Den enorma mängd trycksaker som produceras i dag håller dock på att bli en tung börda för våra bibliotek. Eftersom de produceras med syftet att sprida information snarare än att bli samlarobjekt, så tror jag att vi kan avvara dem och i stället sprida innehållet digitalt, och på detta vis frigöra resurser för att bättre ta hand om fysiskt existerande värdeföremål. Adekvat brandskydd är en del av det hela.
Den upprepade kopieringen påminner om den muntliga traditionen, som i Bradburys roman återtar platsen som litteraturens främsta medium. Individens hjärna blir ett tillfälligt lagringsutrymme som förstörs när individen dör, men innan dess har informationsinnehållet meddelats till ett barn, och på detta sätt bevaras civilisationens kulturarv så länge som något samhälle är villigt att underhålla det, oberoende av någon viss fysisk lagringsplats. Enligt min uppfattning utgör Projekt Runeberg och liknande initiativ inspiration till och en början på en digital tradition av historisk betydelse.
Fågel Fenix må överleva, men till vilken nytta om den inte sjunger?
|
