Någonting gjorde en kropp
som om en droppe
föll till marken
och befruktade den
Ett människoträd växte upp

Någonting greppade tag
om rymden
och höll den fast

en blodkropp
i hjärtat

klädd som sol

Jag ler
och se!
Leendet föder nya solar

Jag spänner min livlina
mellan nattens hjärta
och dagens sol
symboliskt förankrad
vid det mystiska ordet
Vacker

Vackert är allt runtomkring

Du vackra
stjärnfall
inuti min mörka
himlakropp
Du som lever
en bit ovan naveln
i det heliga inre tempel
där solen går ned
för att hämta näring
i natten och mörkret

Av din vilja
tänder leendet
evighetens avlägsnaste
stjärna
med min mun

Solen är dagens hjärta

Hjärtat är barnet
som tiden bär
över himlavalvet
i form av en sol

Slutar i havet
som gammal man
eller kvinna

Du vackra
Mitt leende
är dessa rader
som jag knyter
kring din midja
för att bygga dig
en räddningsfarkost

För om det fula
blir för stort
faller himmelen ned
Ljuset släcks
och blommorna dör

Jag ler
alltså Är jag

en blodkropp
i hjärtat

klädd som sol

För av hav och ur hav
är jag kommen
Uppstigen på land
Uppstigen på Ordet Land

Korset vore inte möjligt
utan en horisont
Ingen horisont
utan ett öga

Som ett medvetande
reser sig korset
ur den svarta modern

Som en lem
vars öga
är ett hjärta
med två floder

Tvåflodsland
Du bär ett jungfruland
i ditt sköte

Där floderna möts
i min slutna forms
skärningspunkt

Där föds dagen

Dag och natt
som enhet

Hel är också
navelsträngen
Ett barn
och en moder
som En

Dagen är en tanke
om sig själv