Gapa stort — erfarenheter i amalgamets skugga

av Ulla Hilding & Mauritz Sahlin

(in English)

Sommaren 1993 Ulla berättar: Det är juni 1993. Vi är på väg till vårt älskade Spanien. Det blev lite körigt dagarna före avfärd. Bet av en tandkrona och fick vara med om en svår behandling. Efter sex bedövningar kunde tandläkaren röra tanden. Det var tredje gången på två år som samma tand spökade. Och ont hade jag haft från och till alltsedan 1989. Nåväl, efter en vecka fick jag en ny krona. Dagen efter bröt förkylningen med stort F ut. Det kanske är oklokt att sätta sig på flyget? Den 26 juni kom vi i alla fall iväg. Väl framme där slog värmen emot oss och solen strålade från en molnfri himmel. Underbart. På morgonen den 27 juni tog jag på mig baddräkten och gick ner till poolen för att ta morgondoppet. På trappsteg nummer tre slog den till. Öronvärken. Aldrig någonsin hade jag varit med om något liknande. En smärta som kom utan förvarning. Efter frukosten åkte jag till doktor Burgos.   Öroninflammation, sa han och gav mig penicillin, en hostmedicin och en s.k. painkiller. På natten till den 29 juni hände något konstigt. Jag kunde inte lyfta huvudet ifrån huvudkudden. Blev faktiskt riktigt orolig, men sa inget till min familj. Mauritz skulle åka till Asien och jag skulle köra honom till flygplatsen. Charlotte ville inte åka med. Hon skulle leka med Lina istället. ”Jag satt vid matbordet och hade tagit min medicin. Plötsligt svartnar det för ögonen ...” Jag satt vid matbordet och hade tagit min medicin. Plötsligt svartnar det för ögonen, huvudvärken slår till och sedan känns det som om elektriska vågor går igenom kroppen det kändes som brinnande nålstick. Hjärtat slog 170 slag per minut. Min första tanke är nu dör jag! Jag försökte med allt. Drack vatten, andades djupa andetag, inhämtade frisk luft, vilade på sängen. Ingenting hjälpte. Mitt i denna attack måste de närmaste timmarna planeras. Vi kom fram till att inte ändra på några planer. Mauritz åkte iväg till flygplatsen och skulle invänta en rapport ifrån mig där innan han tog beslut om att åka vidare. Charlotte gick till Lina och hennes mamma Ingela. Linas pappa Johnny följde med mig till doktor Burgos. Stackars Johnny. Han är van att se mig som stor och stark och självständig i allt. Nu såg han en människa som var skräckslagen, ja till och med livrädd. Jag brinner, jag brinner, var det enda jag sa upprepade gånger. Doktor Burgos förstod ingenting. Allergisk chock? Tålde jag inte medicinen? Han försökte med allt.   Det här liknar en förgiftning, mumlade han. Vad hade jag ätit? Vi misstänkte bland annat kyckling ifrån kvällen innan.   Men, sa Burgos, det yttrar sig inte just så här. Doktor Burgos beslut blev:   Sluta med all medicin. Ta allergimedicin istället och åk hem och vila så får vi se vad som händer. Han erbjöd mig att få åka till sjukhus för en totalöversyn, men jag avböjde. Ville hem till Charlotte. jag var orolig för hur hon hade påverkats. Jag ville hem och vara nära henne. Resten av den sommaren var svår. Anfallen kom och gick. Inte lika intensiva som det första, men tillräckligt svåra för att jag skulle förbli oerhört orolig. Vad är det som händer i min kropp? Jag kunde inte vara i solen. Hade svårt med solljuset. Dels stack det i hela ansiktet, dels hade ögonen svårt att ta emot ljuset. I ansiktet hade det utvecklats ett konstigt utslag. Det såg ut som en fjäril. Fjärilens vingar var en linje från tinningen ner till mungiporna och fjärilens kropp var näsan. Hela fjärilen var röd. Ilsknare röd blev den varje gång anfallen kom. Vi hade successivt börjat notera fjärilen redan ett par år före första anfallet. Försökte hitta mönster. Jag gjorde ett flödesschema från första anfallet och sedan dag för dag; vad jag åt, vad jag drack, när jag hade mens, vad jag utförde för aktiviteter etc. Allt för att försöka se ett mönster. För att hjälpa läkarna med minsta lilla pusselbit. Det fanns en klar obalans i min kropp; dov, ständig värk i vänster öra, hjärtklappning vid anfall och oregelbunden hjärtrytm däremellan, ont i tänder, ont i huvud, "elektriska" vågor och stickningar i hela kroppen, märkliga hudutslag framförallt i ansiktet, hopplös mage kunde så småningom nästan inte åta någonting, svullna och ömmande lymfkörtlar i armhålorna, ömmande käkar, ömmande händer och armar, ben som domnade bort allt oftare, en ständig värk i ryggslutet, ont i muskler och leder. Vi åkte hem i juli. Satte mig vid datorn och började jobba. Då hände det igen! Ett lika intensivt anfall som det första. Min ordinarie doktor var på semester så jag åkte iväg till Östra Sjukhuset. Så skönt tänkte jag äntligen svenska läkare. Hösten 1993 Besöket på Östra Sjukhuset resulterade i en massa prover. Återbesök hos läkare 40 dagar senare. Trodde knappt mina öron. 40 dagar senare! Oacceptabelt kändes det. Nej, istället gick jag omedelbart till min ordinarie doktor så snart han var i tjänst igen. Doktor Bo tog mycket väl hand om mig och lämnade inget åt slumpen. Fick bums en antibiotikakur mot befarad tarminfektion. Fick betablockerare för att återfå en jämn hjärtfrekvens. Doktor Bo remitterade mig till olika specialister under hösten. Mitt i alltihop hade jag svårt att identifiera mig som sjuk. Gillar fart och fläkt. Har alltid idrottat mycket. Därför fortsatte jag att leva "som vanligt" så mycket som möjligt. Under detta vårt detektivarbete tog vi promenader i Skatås. Det blev min räddning rent psykiskt. Jag kunde utan problem promenera en mil. Jag kunde utan problem klara av kuperad terräng. Faktum var att jag kunde må "nästan som vanligt" ute i friska luften. Detta var lika glädjande som förbryllande. Jag tröstade mig hela tiden med att om det hade varit någon livshotande sjukdom jag bar på, så hade jag nog aldrig klarat våra promenader. Stärkt av erfarenheten av promenaderna tog jag en kväll i september beslutet att gå på ett Friskis &Svettispass. Efter en halvtimma kom de första varningssignalerna; händerna vitnade och började klia och hjärtat började slå oregelbundet. Jag avbröt lektionen och gick hem och la mig. Vaknade efter ett par timmar med ett om möjligt värre anfall än tidigare. Hjärtat slog 170 slag/minut och det varade riktigt länge. Efter ett telefonsamtal dagen därpå med en av mina väninnor, beslöt jag mig för att åka till Östra Sjukhuset akut. Hon tyckte jag var direkt ansvarslös, som var kvar hemma efter den attack jag just hade beskrivit.   Åk till sjukhus människa! Man valde att ha mig kvar över natten och på hjärtbevakning. Då ligger man i ett övervakat rum och med ett antal apparater kopplade till hjärtat. Resultaten kan avläsas på apparater i rummet intill. Det blev för mig en oförglömlig upplevelse. Mina extraslag hade noterats under natten, men ingenting annat. I sängen bredvid låg en tjugo år äldre dam, en pensionerad demonstratris. På morgonen kommer läkarteamet in. Åtta man runt hennes säng. jag ser hur denna dam kurar ihop sig, sätter armarna runt smalbenen och drar upp låren mot bröstkorgen. Och säger med darr på rösten:   Det är så synd att det inte hände något l natt. Nu tror ni mig inte, men det är faktiskt så att jag har jätteont i bröstet. Läkaren står upp, lutar sig över henne, klappar henne på huvudet och säger:   Visst tror vi lilla frun, men vi hittar ingenting, så det blir hemgång idag. Jag trodde knappt min öron. Så arrogant och totalt i avsaknad av mänsklig värme. Och sedan gick teamet till nästa säng. Min säng. Och givetvis hände precis samma sak hos mig. Jag förklarade för läkaren att jag mådde jättedåligt och att jag var mycket orolig för vad som pågick i min kropp. Jag vädjade att hon skulle slussa mig vidare i systemet. Men "så går det inte till". Detta var Akutavdelning 40 och hon kunde inget göra. Alla mina värden på hjärtat var okej, bortsett från extraslagen och det var ingenting att oroa sig för.   Extraslag på hjärtat har nästan alla. Avdelning 40 hade gjort vad den var till för. Jag blev till och med uppläxad för att jag hade besökt både Östra och Carlanderska.   Så får man inte göra! Formellt gjorde hon säkert rätt. Det som gjorde mig bestört var hennes oförmåga eller ovilja att hantera en patients oro och vädjan. Jag försökte upprepade gånger att förklara att mitt system är i otakt; öra, huvud, hjärta, tarm. Och har så varit i tre månader. Hjälp mig nu, jag är Ju här var vad lag försökte säga, men utan resultat. Attityden var häpnadsväckande. Hade jag behandlat mina kunder på detta sätt, hade jag inte funnits kvar på marknaden. Men en patient uppfattas nog inte som kund. Min vandring hos olika specialister den hösten är material nog för en egen bok. Resultatet av de olika besöken visade att:   alla blodvärden var normala, förutom de vita blodkropparna som visade ett förhöjt värde av de s.k. eosinofila blodkropparna, vilket indikerade en allergisk disposition.   EKG var helt normalt, hjärtat slog däremot "ofarliga" extraslag.   alla hormoner inklusive stresshormonerna var normala.   tre olika öronundersökningar visade ett friskt öra.   EEG (hjärnans aktivitet) visade en helt normal bild.   datortomografi visade att allt var som det skulle inne i huvudet. Käkröntgen visade att allt var normalt.   bettanalys visade att jag hade "ett katastrofalt bett" vilket rättades till under ett antal besök hos en tandläkare vid Tandläkarhögskolan.   endodontiundersökning visade att en tand i vänster underkäke behövde rotfyllas.   en neurologisk undersökning visade att allt var normalt i hjärnan.   allergitester visade på ett antal allergier varav de flesta var kända för mig; katt, hund, häst, får, gråbo, torsk med mera. Nya allergier var däremot alla fyra sädesslagen vete, råg, korn och havre. Allergologen gav mig kortison och rådet att fortsätta äta som vanligt. Vilket ju var lite märkligt. Jag kunde knappt äta någonting utan att få magont och diarréer. Man upptäcker allergi mot de fyra sädesslagen, men någon dietändring skulle jag inte göra. Att få beskedet att jag kunde utesluta kända farliga sjukdomar var givetvis en oerhörd lättnad. Det som oroade mig var emellertid att alla mina symptom fanns kvar och faktiskt förvärrades. Den ekvationen gick inte ihop. Värken i vänster öra försökte doktorn få bort via två antibiotikakurer, men utan resultat. I december rotfyllde jag tanden i vänster underkäke tanden bredvid den som spökade i somras. Vid juletid kunde jag knappt ta mig ur sängen. Remitterades akut till Sahlgrenska Sjukhuset. Våren 1994 Från trettondagsafton fram till i april genomfördes en ny serie av undersökningar. Resultaten blev:   hjärta normalt, fast visade "ofarliga" extraslag och jag får medicin för dessa.   lungor normala.   besväret med örat bedömdes vara en "släng av trigenimusneuralgi" en slags neurologiska ansiktssmärtor och skulle försvinna av sig själv.   hudutslaget i ansiktet hette rossacia och "kunde enkelt behandlas med en hudsalva".   bukröntgen var normal.   alla blodvärden visade normala värden, förutom de vita blodkropparna, de eusinofila. Proverna omfattade allt man kunde tänka sig; alla inre organ, hormoner, körtlar, immunologiska sjukdomar, autonoma sjukdomar, virus, bakterier av alla slag etc. Fick rådet att sluta med hjärtmedicinen. Åt under denna tid bara en allergitablett vid behov. Attackerna fortsatte att komma cirka fyra timmar efter att jag hade ätit. En våldsam attack kom en natt när jag ätit en varm smörgås med stark ost, tomat och salami och druckit ett glas öl. En doktor fastslår födoämnesallergi eller snarare födoämnesöverkänslighet. Avstår ifrån s.k. histaminrik föda, d.vs. ost, makrill, inlagd fisk, tomat, choklad, vin och öl. jag tar en Clarityn, en allergitablett, varje dag. Kan skönja en viss förbättring av denna diet. Finner därefter att även fläskkött är av ondo. På februarilovet åkte vi skidor i Storlien. Underbart! Ute i skidspåret upplevde jag samma sak som under promenaderna i Skatås. Jag mådde bra av att vara i friska luften. Däremot började min gamla onda tand i vänsterkäken spöka igen. Det fanns ett hål rätt igenom emaljen och igenom hela tanden. Som om ett tandtroll borrat en väg rätt igenom?! Urskumt. Charlottes tandläkare bodde på samma hotell. Hon tog sig en titt på tanden.   Kom till mig på måndag. Detta måste jag få titta närmare på. På måndagen var jag där. Hon ville inte befatta sig med denna tand. Ett fall för Tandläkarhögskolan ansåg hon. Eftersom jag varit där i december tog jag kontakten själv med Tandläkarhögskolan, avdelningen för Endodonti (rotfyllning). På Endodontiavdelningen kom man till slutsatsen att det egentligen var fel tand som hade rotfyllts i december. Kvar fanns den onda. En riktigt konstig tand. "En kronisk åkomma", som man förklarade med att tanden hade genomgått en slags cellökningsprocess och därmed svällt upp sjukligt. Så rotfylldes den alltså tanden som hade skapat problem alltsedan 1989. Nu skulle den få sin fjärde krona! Tänk om jag blir helt bra nu? Roten till min onda tand är nu rotfylld. Dödad! Tyvärr sker ingen bättring. Börjar under våren misstänka glutenallergi. Blodtester visar att jag kan vara ett gränsfall. Jakten fortsätter. Gastroskopi och koloskopi stod närmast på tur. Nu är vi framme i juni 1994.   Varning!     Att låta sanera sina amalgamfyllningar utan ordentliga skyddsanordningar och utan att ta hjälp av saneringserfarna och kunniga tandläkare kan vara förenat med stora risker.   [...] Sommaren 1994 var svår. Vi bestämde oss för att inhämta en s.k. "second opinion". Via våra vänner i Stockholm fick vi kontakt med doktor Erik, framstående kardiolog. Erik fick min sjukhistoria dels ifrån mig, dels på medicinskt språk ifrån doktor Bo, som aktivt stöttade denna åtgärd. Erik fann inte något anmärkningsvärt med mitt hjärta. Däremot sa han med skärpa,   Du måste gå till botten med din värk i örat och dina nålstick i huvudet. Det är inte normalt. Vi börjar med en magnetkameraundersökning. Jag gjorde två magnetkameraundersökningar. Den första gjordes, för egna medel, i Stockholm och den visade att allt var normalt. Under en magnetkameraundersökning åker man in i en tunnel och huvudet genomlyses av en magnetkamera. Av bilderna skall neurologen sedan kunna se allt. Min andra magnetkameraundersökning gjorde jag på Sahlgrenska och denna gång också med kontrastvätska. I samma ögonblick som kontrastvätskan sprutades in i min arm kommer en attack. Jippi, nu händer det medan man tar bilder. Nu får jag svaret! Resultatet av magnetkameraundersökningen visade inget onormalt. Allt var i sin ordning. Självfallet var ett sådant besked otroligt lättande. Men friskare blev jag tyvärr inte. Försökte i ett senare skede få fram vad kontrastvätskan innehöll, men ingen ville ge mig en innehållsdeklaration. Någon metall ... ? Nu hade vi kommit dithän, att vi kunde utesluta alla sjukdomar som man undersöker i den svenska sjukvården. Och det var i sig ett stort steg framåt. Ingen cancer, inga tumörer, inga allvarliga infektioner, inga autoimmuna sjukdomar. Nu fanns det ingen undersökning kvar att göra. Men jag var fortfarande lika sjuk!   Nej, sa jag till Mauritz. Nu går jag min egen väg. Det finns en fråga som inte har besvarats på ett tillfredsställande sätt! Sedan förra sommaren hade jag i stort sett hos varje doktor frågat:   1988 och 1989 tog jag bort allt mitt amalgam. Kan det vara en orsak till allt som händer mig?   Nej, sa alla tandläkare och läkare med en mun. Den 20 juli ringde jag Nummerupplysningen.   Har ni telefonnummer till något med Amalgam i namnet?   Ja, Amalgamskadefonden 018-15 55 00. Utmärkt! Koppla mig dit! Copyright © Ulla Hilding & Mauritz Sahlin, 2003.

Om författarna