"Innan Jag går att willa! Tör Jag mig böra Upfylla den Pliktt som än åtter står Af mit Kalls=skyldighetter! Nemerligen! Att senda den salwa, som Du trode warra Läkemedel för finnar Den är dett! ----------Tisdags morgon! kl. 6 wid dena Tid j går stod en Fråssande Be Tintt och påyrkade Din Afv Resa Jag Ansåg dett Omögeli! men Lika Tvungit blefv det! Menskoförnuft Rår Jntte Mot Legd Banditt nog härom
Maria Jaenson"

Ännu en postdag, och jag fick följande vers:

Wet dock Betty Ditt värde Sannt jag känner
Lik som Guds godhett som mig skänkte dig
Den Hulda Älskanswärdaste blan wenner!
Från Henne dömdes Jag att skillga mig

Vi skickade något som återstod af liqviden, och jag skref ett tacksägelsebref. Derpå följde detta svar, med utanskrift till min mor.

"Nådigaste Herskap
För några timmar sädan Hade Jag ärran mott Tag 2 brefv Gemtte Liqwiden! för wisttandet här! för wilken Jag Ödmiukastt Takar Dett war wäl Att Jntte Ostgöttlas storm skadade Kinden! Måtte Jnte Wästergy ... stormwindar uprifva någon wenwak dett Gud förbjude! Måtte Min medesin Lykas = skall warr mig Tjärtt Men därPå Twifvllar ärfaren Hetten! Den Enda Gläge Jag har afv mitt sträfvande Därmäd! Är samwetsfriden! Att Jag gorde alt äftter min ÖfverTygelse till Dett bästa Där jag Lässer Fröken önskar sig blott Lung!* vore jag Afv samma Tanka! Då J sanig förmådde något till Mädmenskors nytta Jag har Dagelig strjd  -- men samvetsfrid!

*) Lugn Jag hade skrifvit något sådant i mitt bref. [B.E.:s not, dock utan lokaliseringstecken i texten, dettas plats har uppskattats av red.]

Gud Gifve Dig alla Dagar som Du önska Lungwilla  Alltid Gykel och gläge!
Mitt Gullnöge* är fölgande Prostinnan H 60 år Hallade Jkull, Guldagen och slog Nykelhalsen ur Höfttkottan jag drog det min Ifver Til Rätta Men kropshydan Led merkbart därwid! Mamsell Helvig Anfallen Afv afvenTyrlig Nefvfeber men är nu Rädad Afv Lägre klassens uslla förkrosade Lemar har warit 4 detta är min på 6 Dagar wuna Lugn Uttom de klagoskriftter som fölger Påsten! Pröfva Lifves gläge! Det är Endast Ett Gäkande bländwerk! En Giftti söttma Tussande Lokar och Rettande Loka De wåra sinnen! Giritt gripa vi däräffter! och Tro os Lykilga! Söken ej des ägande! Då de plötslit försvinna! och blott quar Lämna ångerstt och Ofylbar Tomhett Min stundelig mödor för Likar! Tykes väl att jag ej borde Tiena så myke Afv jordaLifves gykel! Til En Del frikallad Men tywer är Ärfarenhetten. Dommare Afvgör saken ---------

*) Julnöje [B.E.:s not, dock utan lokaliseringstecken i texten, dettas plats har uppskattats av red.]

Din Loiis* Ditt uttkorade Trifves och frodas Likt Hösttens afvfalna Löfv Men Läser Gör hon alla mornar för J: Mari Hon Liknar J alt sin mor och får hon Lefva Tillökes hon Jordens Dyrbara Jnnvånare Men måtte Då hon finna samma milda bröst som understöger kläder och föda ått Dess svalungar Då han sa Dålit kan skaffa maten J mun på dem

*) Lovisa (B.E.:s anm.)

Hon äger framför mig! HusFrid  LättgeFrid  DumhetsFrid . altid Oberoende! Detta barn är En werkerlig Rewers Lik mängden På Tigar Diskott Capitalt altgämt fås Uttan upsägnig stå Jnne så framt man bettalar Jnträpt bestämd och stenditt har skulden j minne ---
En sak åtterstår att säga Jag trode lika Litte på åttersendandet afv Fruns barn! Då Hon j myke åtterstånde krämpor som på omkring 10 a 15 dagar varit gort skulle fästta minutterlig upmerksamhett Till Dyr- liktt det pasar för narrar*

[Manustexten har här bortklippts och ersatts med motsvarande bit blankt papper (red.:s anm.)]

*) Här följer en spådom angående mig. (B.E.s not, dock är tydligen spådomen bortklippt red.:s anm.)
Därom nog! Kanske dett allri sker! så mycke bättre! wisa min uppgift för Läkare! Anklaga mig ej för Tenkan de! för Lidande Likar! jag vårdar Dom som De är mina barn! dett qväfver des Löst  offtta! och Ger mig geltemod! att uttan ärsätning framfarra! J ädella Tal och sana Handlingarl säg sin mama dett!
Min ärliga Gumma sanberg Beklagade mig dagen äftt din borttResa män mäd Harm hon sade! skulle Jag Tro att Den som Lämnatt sitt Lif J Er hander mis Tröstar och fruktar Där Til såg hon för god ut.
1 Januari kl:6 Lyka Til Ett glägefult år Och många Därpå föllgande
Med wördnad Har Jag ärran vara Herrskapets
odmiukaste Tjänarinna
Maria Jaenson

Som jag förut nämnt, skref Cristiernin några gånger till mig om henne. Hans rapporter voro naturligtvis de ofördelaktigaste; han citerade sådana yttranden, som t.ex., då hon sade om mig: "hon tänker nu att taga vår Herre till doktor, men hon får se om Han gör så mycket som jag har gjort." Han påstod, att hon förtalade mig på det bittraste hvilket jag äfven hört bekräftas af bekanta, som sedermera besökte henne. Hennes yttranden om mig börjades och slutades merendels med "usling". Dock förde hon (el. han) ofta en klagan, den jag sedan hörde henne yttra i min närvaro; hon sade sorgset: "ack, hvilken skada att detta barn detta ädla, öfvernaturliga, skall vara så förvilladt, förledt.
Jag skref en gång under samma vinter ett vänligt bref till henne, och inneslöt några småsaker dem jag målat, emedan sådant brukade roa henne; men derpå kom alldrig svar. Från fröken Rutensköld fick jag under samma tid ett bref med förebråelser för mitt misstroende emot gumman; brefvet var så ställdt, att jag tyckte mig finna att det måtte blifvit skrifvet efter gumman [...]

[Här saknas text; baksidan av det förut nämnda inklistrade blanka partiet. red.:s anm.]

[...] vän, och jag bedrog henne, med eller mot min vilja, från början till slut. Ofta har jag bäfvande tyckt mig finna spåren af hennes moders förbannelse på bladen af min lefnadsbok men Herrens nåd är stor.
Dessa anteckningar ordnades då fru Jaenson var död, tre år efter min vistelse hos henne. Min Mor tänkte på att gifva ut dem, såsom ett interessant minne af den bortgångna. Men några våra vänner afrådde företaget, emedan de tyckte det bära spår af hämndlystnad. Jag har sedan, efter flera års mognande åsigt*