Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

V

nästa gång besökte oss; var det som jag lemnade honom hans verser, vanställda af raderingen, och han yttrade oförställdt sin förtrytelse öfver fru Jaenson; hon var i rummet bredvid, och hörde att vi talade om henne. Detta gjorde henne misstänksam, och sedan han hade gått, var hon ovänlig mot mig. Jag lyckades dock blidka henne, men hon klagade öfver att jag vårdslösade henne, när någon annan var tillstädes; "jag begriper inte," sade hon, hur man kan vilja tala med alla och behaga alla; jag skulle alldrig vilja behaga mer än en, eller högst två."
Hon hade nu att syssla med hushåll och medikamenter; jag fick höra en kur mot bröstvärk af förkylning; äfven lärde hon mig att koka rödbetor, så att de skulle bli röda och bättre förvaras. Hon kokade dem i hö och surt svagdricka i tre timmar, lemnade ett stycke af stjelken qvar på hvarje rödbeta, att de ej måtte förblöda, och ref en liten rödbeta med i drickan.
Söndagen efter den förut nämnda, fingo vi höra att en annan prest predikade i Hycklinge, och foro då dit. Fru Jaenson satte en nål uti ombindningen på det öppna såret i min kind, för att genom stålet hindra luftens inflytande, som hon sade. På vägen till kyrkan mötte vi pastor Nelsén, som skulle predika i Horn; fru Jaenson vände sig bort ifrån det hållet der han var, och tog sig helt makligt en pris snus. Sedan berättade Cristiernin att man omtalat för honom, det hon skulle låtit vagnen stanna och utfarit i otidigheter mot Nelsén. Detta hade ej den ringaste grund. Jag tror, att hon till kyrkan medförde något värmande i en flaska, men jag fick ej se när hon tog det. Under det vi åkte, talade hon om sin sjuklighet, och behofvet af att dricka öl; vore det ej nyttigt som medecin, skulle hon tusende gånger hellre förtära vatten. Medicin kunde hon ej lida.
På eftermiddagen gaf fru Jaenson Cristiernin och mig några nyttiga lärdomar såsom att när man lakar garn, skall man taga samlad skraptalg, och lägga hvarftals mellan garnet, som deraf blekes fortare, blifver starkare och smidigare. När man sönderskär potatis och sätter ögonen eller groddarna, bör detta ske i regnig väderlek eller bör man vattna potatistandet, emedan saften i potatisen eljest är otillräcklig för groningen, etc.
En dag i den följande veckan anlände Sekter Sundius som skötte fru Jaensons process. De samtalade mycket, och hon var upprörd och nedslagen. Hon utgjöt sin sorg för mig, sade att jag var hennes enda tröst, och bad mig alldrig öfvergifva henne. Hon tyckte sig blifva mildare och försonligare, genom umgänget med en begripande vän. Hon hade lofvat min Mor vid afresan, att hon skulle vara min mormor, och hade fortfarande velat att jag skulle kalla henne så; "i synnerhet," sade hon,"emedan läpparna se så barnsliga ut, vid uttalandet af Mormor." Men nu skref hon till min Mor, att jag borde kalla henne du; jag skulle vara hennes vän.
I veckan skref hon några recepter, dem jag begärde att få kopiera, men hon varnade mig för att afskrifva recepter som gällde särskilta personer; "Jag måste se  personerna," sade hon,"och en omärklig olikhet i både recept och person kan undgå den okunnige, som ej har min blick." Stundom föll det henne in att bli afvundsjuk på mig, för att jag tog reda på hennes föreskrifter; "om barnet  ordinerar," utropade hon, barnsligt jemrande sig,"hvad skall jag  göra då? Skall jag  dö?"
Svallköttet på min kind brändes åter. Fru Jaenson drog allt mer och mer ut på tiden, och jag började misströsta att få komma hem till Jul. Det var ombytligt med gummans tillstånd; i flera dagar kunde hon gå och fasta, äta blott rå ärter och bröstscker, och i sitt tal utan sammanhang inblanda vissa talesätt: "Sannt var det -" och "inför min Gud!" etc. Jag märkte då, att jag måste draga mig undan så mycket som möjligt. Var deremot fru Jaenson sjuk, som hon sjelf kallade det, låg hon till sängs, visade sig kall och allvarlig, och förtärde mjölk och vatten samt grynsoppor; då repade jag mod.
Jag berättade för henne en gång hvad jag hört om drinkare, att de lära stundom begagna kanel, för att dölja de spirituosa de tagit. Det dröjde ej en dag förrän jag fick se gumman, med en kanelstång i handen, tuggande af hjertans grund. Hon hade mycken medlidsamhet med drinkare af lägre klassen. "Stackare." sade hon,"När de ingenting ha att äta, bli de yra i hufvudet af en enda sup." Hon förde samma diet; hela dagar kunde förgå, då hon ingenting förtärde, annat än öl.
Det var en morgon, då hon redan visade tecken till druckenhet; hon ömsade som vanligt plåstret på min kind, och fick se att såret hade kommit till varflytning, hvarpå hon förgäfves arbetat alltsedan jag kom till henne. Hon gjöt glädjetårar, framkallade så väl af kärlek till konsten, som af deltagande för mig; Stina Lisa var i rummet och henne skänkte hon en blank riksdaler "Ack," ropade hon, "jag tror jag skickar fattigstukäringarna kalas!" Hon var i process, äfven med dem. Hon gjorde dagligen välgerningar, men skördade föga kärlek derföre; man trodde i allmänhet, att hon utöfvade dem mindre af välvilja än fåfänga, än för att stilla oron i sin själ. Ofta kom bondfolket dit, förtalade sina grannar, beklagade sig och begärde hjelp; hon gaf hjelp, men talade sedan med djupt förakt om deras inställsamhet. Det var äfven beräkning, att hon gynnade dem, ty med sina många fiender, behöfde hon äfven sådana som stodo på hennes sida. Hvarken barmhertighet eller tacksamhet var med i detta förhållande; välgerningarna voro den döda bokstaf, ur hvilken kärlekens ande hade flytt, och hon skördade af dem ringa glädje.
V. Numers kom, och med honom talade hon nu om sina processer. Han bemötte henne varsamt och förstod att stämma henne mildt äfven nu, då hon var vid det retligaste lynne. Han förmådde henne äfven att lofva emottaga den s.k. ludimagistern, Scherini, hvilken Numers ville föra till Katrineberg. Hon lofvade honom äfven att komma och besöka familjen Sundqvists på Flytthem, der v. Numers bodde Men knappt hade han rest, förrän hon svor att hon ej "för tusen banko" ville besöka Sundqvists, utan hon skulle fara dit och se på sin lycka, (sin åker) jag kunde gå in till Sundqvists, om jag ville. Härtill sade jag nej, och vi talade ej mer derom. Men hastigt vände sig hennes missnöje mot jungfru Marie, som satt helt tyst och sydde. Hon började kalla henne gräsliga namn, såsom "rödhårehelvete." Och hvarföre? Jo, emedan hon tyckte att jungfru Marie andades,  precist som klockaren Oppfeldt. Men jungfrun var vid sådana tillfällen ej kärleksfull mot sin matmoder; hon motsade henne retsamt, och ropade beständigt "usch!" åt gumman, med tragikomisk uppsyn.
Långt in på natten hörde jag upp till mitt rum huru hon stormade dernere. Det liknade vrålande och tjut.
Dagen derpå kom fröken Rutensköld, för att hela dagen stanna hos henne. Fru Jaenson talade ej ett ord till mig. En häradshöfding med fru, Jag minns ej deras namn, kom dit och talade med henne om processen. Hon åt intet, utan drack surt öl och "cholert," en mixtur som hon hade uppfunnit såsom preservativ mot cholera. Det var sprit, tillsatt med tretton sorter kryddor; fru Jaenson nyttjade det nu som universalmedel, i synnerhet för egen räkning. En tid föll det henne in att ge äfven mig ett litet spetsglas deraf, alla eftermiddagar klockan fyra, och hon gjorde mig då sällskap men jag fördrog ej denna medesin.
Denna dag tänkte hon blott på processen, och lopp rytande fram och tillbaka. När jag såg på henne, sade hon med en röst af dämpad sorg och raseri: "vänd bort ansigtet, eljest blir jag blid." Derpå började hon åter tjutande utropa: "ack, att jag finge fläcka itu hela menskligheten! jag ville mörda hvart menskobröst hellre skulle de få skjuta till måls på mig, än att jag skulle ha barmhertighet med en enda!"
Herr Numers kom till Katrineberg, för att stanna till följande dagen. Gumman talade med både honom och Cristiernin om deras helsa, och hade börjat misstänka, att den sednares knä möjligen var ur led. Hon gjorde ett par försök att draga det rätt, men han var nära att dåna, då hon våldsamt ryckte och drog i det svaga och ömma knäet. Det var första gången, jag såg hans tålamod svigta; äfven Numers var dödsblek. Fru Jaenson hemtade sina choleradroppar och stärkte dermed både dem och sig sjelf. Fröken Rutensköld var ännu qvar, och aftonen förflöt i någorlunda lugn. Dock hände en gång när jag skrattade, att gumman strängt förmanade mig att icke vara någon "gapflabb" Hon lade den sofvande piga i mitt knä, ställde sig på afstånd och sade: "Maria med barnet!" Cristiernin skrattade, och Numers teg. Hon kom då till mig, frågade om jag hade hört, och upprepade qvickheten. "Ja," sade jag. "Hvarföre svarar man inte då?"   "Jag tyckte det var ej mycket att svara på," sade jag. "Det var fasligt, fru Jaenson," utbrast Numers och steg upp "Hvad skulle en katolik säga härom?" "Som här ingen katolik är," svarade gumman allvarsamt, "så hoppas jag ingen finner sig sårad häraf."
När jag hade gått till sängs, kom man till mig med en biljett ifrån henne, hvilken så lydde: "Godnatt! allt willar omkring mig! men Siällen fölger Dig! jag äger åttMinstone samma siäl som UttKorade Barnett!"
Hon hade sagt mig att vänner, hvilka rigtigt sympatiserade, skulle efter hennes föreställning, i en annan verld flyta tillsammans till en  själ. Som hon och jag nu "voro så lika," var detta särdeles troligt!
Lovisa kom upp till mig om mornarna och eldade; fru Jaenson hade bedh mig läsa catechesen med henne. När jag då frågade hur det var med fru Jaenson i dag. svarade Lovisa stundom med bekymmersfull ton: "ack, hon är så daner!" men annars höll hon nog af gumman, åtminstone mer än de andra Lovisas hufvud var ej af samma sällsynta beskaffenhet som hennes hjerta min undervisning i catechesen gick klent, dock var lärjungen nöjd och villig. Bättre gick det att lära henne visor. På mina frågor, t.ex. hvad är det att vara förnuftig?" fick jag vanligtvis till svar: "Jo, det är när man är förnuftig, och" dervid blef det. Catechesläsningen gjorde emellertid, att jag kom något sednare ned om mornarna. Dagen efter biljettens emottagande fann jag fru Jaenson åter sansad och blid Vi satte oss, gumman, Numers och jag, helt tarfligt i salen, vid en stor brasa; jag sydde, Numers talade om Finland och sina utländska resor. Snart gick fru Jaenson in och satte sig att skrifva, vi andra förblefvo i salen, väl i ett par timmar, hvarpå jag emot middagen gick upp för att försegla bref, hvilka skulle afgå med posten. Fru Jaenson hade jag ej sett, sedan hon lemnade oss.
Knappast voro mina bref i ordning, förrän jag fick sträng befallning att skynda mig ned med dem. Jag visste af erfarenhet, att gumman ej var otålig i denna punkt, och gick helt lugn ned till henne; jag får då se henne gå fram och tillbaka i sitt rum, med en viss egen rythm, som jag väl igenkände, med en skinnlapp i ena handen, en plåsterburk i den andra, sakta och med hemsk röst svärjande öfver mig, och öfver en grefve, den jag alldrig hört omtalas, "Han äter så mycket god mat, och dricker så många slags vin, den grefven! och så kommer den" (en förskräcklig ed) "och gör mig själsansträngning! usch! jag ville skjuta till måls på hela menskligheten!"
Jag fick nu veta af jungfru Marie, att en grefvinna Falkenberg från Brokind hade anländt till Katrineberg. Hon hade frågat fru Jaenson för sin man, som plågades af en ögonsjukdom, för hvilken fru Jaenson utan framgång ordinerat. Gumman var nu, troligen med skäl, af den tanken, att grefven genom dietbrott förstört nyttan af kuren.
Jag gick åter upp på mitt rum; man glömde gifva mig matbud, och jag kom alltså ej till bordet. Sedan gick jag dock in, och gjorde bekantskap med de främmande. Cristiernin berättade mig då, att gumman varit frånvarande vid måltiden; men bäst man satt der kom hon inrusande, ställde sig framför ett fruntimmer, fröken Cronhjelm från Linköping, hvilken var grefvinnan följaktig, för att rådfråga fru Jaenson för egen räkning; hon slog handen i bordet framför denna fröken, och ropade: "i förleden pingst var ni kär i en som ni inte kunde få derför är ni sjuk!"
Bekymrad öfver de främmandes åtlöje, sökte jag ställa gummans anseende tillrätta, men Cristiernin motverkade mig, och sade spefullt till Numers: "det är den vanliga hartassen!" då grefvinnan Falkenberg kom till Numers och hviskande frågade honom om fru Jaenson verkligen dricker, svarade han med sin ministeruppsyn: "hon dricker när hon är törstig." Cristiernin kallade Numers, mig och sig sjelf för le Corps Diplomatique vid fru Jaensons hof.
Grefvinnan reste. Fru Jaenson, Cristiernin, och jag voro bjudna till fröken Rutensköld på kaffe, men det hällregnade. Fru Jaenson föreslog, att hennes sufflettvagn som skulle begagnas af v. Numers till Flytthem, först ginge med oss till fröken Rutenskölds hus. Hon ville sätta på sig en negligé, kalaset till ära, och lät hemta en ask, hvilken innehöll flera sådana, som voro skänkta af patienter. Men medan vi stodo och väntade, kom den ena tyllmössan efter den andra dansande öfver salsgolfvet, och gumman sjelf stod i dörren, fäktande med armarna i luften, med håret i vild oredig hvirfvel omkring sig. När vi ändtligen gingo ut för att sätta oss i vagnen, hade Numers tagit den och rest hem! då såg jag mig med häpnad om efter fru Jaenson, väntande ett förskräckligt utbrott men hon stod der nu och gapskrattade!
Vi gingo då, samtliga infanterister, i hällregnet; jungfrun bar Piga, hvilken betraktades som äldsta dotter i huset, och nödvändigt måste följa med på visiten. Vi blefvo väl emottagna, och fru Jaenson öfvertalades att dricka två glas starkt vin. Vagnen återkom från Flytthem, och det bslöts då att vi skulle åka hem. Gumman befallde Cristiernin och mig att sätta oss i vagnen; hon besteg sjelf kuskbocken och körde. Hatten, den svarta, den besynnerliga, som hon bar på hufvudet, blåste utaf henne; Cristiernin emottog den i sina armar. Nu bar det af, stundom voro vi halfvägs i diket; en gång höllo vi på att köra in i fattigstugan. Cristiernin upptog alla dessa vedervärdigheter med orubbligt godt lynne; när vi kommo hem, gingo de båda in i salen, hon satt der en stund i hans sällskap, grät och klagade, att hela menskligheten, och äfven jag, ville förgöra henne. Efter gråtandet blef hon mera redig och sansad.
När Cristiernin hade gått, uppstod en förklaring mellan gumman och mig, på hvilken jag då lade mycken vigt, emedan jag ej fullt visste, huru föränderligt det var ställdt med henne. Hon fruktade ej osanningen, och återtog ofta helt och hållet sina uppgifter, utan någon vidare betraktelse deröfver. Hon kunde säga personer de vackraste saker i ansigtet, under det hon i tysthet för mig målade dem i de svartaste färger. Dock, var hennes valspråk: "jag är utan svek! jag är visa och ärliga gumman! jag har svenska botten till ryggvärn." Och nog låg i grunden en längtan till sanningen.
Hennes förklaring begynte så, att hon sade sig ha varit mycket lycklig genom min vänskap; men nu vore allt detta förbi. Jag hade kunnat sitta flere timmar i grannskapet af hennes rum, utan att besöka henne der hon satt, nedtryckt af mödor, och behöfde ett vänligt ansigte, en uppmuntrande röst. Hon, som skötte mig och vakade för mig hela dagen jag kände icke behof af att egna henne en stund! detta var oädelt, hon såg att hon hade missräknat sig på mig; jag hade otvifvelaktigt en "skarp hjerna", men mitt hjerta var kallt.
Jag blef ganska upprörd af hennes ord, och tog med tårar mitt hjerta i försvar. Med värma förklarade jag den tacksamhet jag kände för hennes godhet, och bönföll att hon måtte förlåta mig; jag ville hädanefter söka att göra henne mera till nöjes. Inom mig öfvertygades jag nu, att dagens uppretade sinnesstämning ej varit en följd af druckenhet, utan af sorg och missnöje öfver min vårdslöshet. Detta bekräftades derigenom, att hon syntes blifva nästan bättre efter vinet hos fröken Rutensköld; jag bad henne i mitt hjerta om förlåtelse för mina orättvisa misstankar.
Hennes tacksamhet och glädje öfver min förändring, syntes nästan gränslös. Hon grät, hon lofvade Gud, hvilken skänkt henne en så "värdig" menniskas tillgifvenhet och aktning; hon välsignade min mor som fört mig hit. Med rena och ljufva färger målade hon den förädling, som hennes själ skulle undergå, när hon hade funnit en varelse, hvilken förmådde intala henne tröst, och göra henne mild och försonad; hon bedyrade, att ingen process i verlden kunde uppröra henne mer. Frisk skulle jag återvända till min mor, och sedan ville hon i Maj månad, med egen vagn hemta oss till sig på ett besök, och när vi kommo, ila oss till mötes jubla välsigna oss!
Alldrig såg jag henne så stilla, så vek och tillika så redig, som i detta ögonblick. Jag undrade; hon var mig en gåta. Jag trodde, hvad som alltid velat stadfästa sig hos mig, att hennes tillstånd var mer en själssjukdom, än en följd af starka drycker; jag hade dessutom smakat hennes öl, och funnit det ganska svagt. Dock insåg jag med en betryckt känsla, att det hädanefter skulle blifva för mig nödvändigt, att ständigt vara i hennes närhet, tåla alla nycker, stilla och med foglighet söka afvända hennes utbrott. Ett vigtigt och skönt kall vore det, att arbeta på denna gummas frid; men jag bäfvade, när jag tänkte på, hvad jag sjelf var, huru litet att bygga på!