|
|
| |
Förglöm ej mig i nöjets verld, bland vänner,
Som sluta dig i hulda kretsen in;
Då ingen anar der, hvad Hilma känner,
Och ingen hviska hörs: "Din Hilma städs är Din!"
Då nödens tunga hand min bana töcknig målar,
Ur ingen själfull blick en tröst, en känsla strålar,
Med minnets dufva då min kärlek säge dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, om Hatet skulle svärta
Din Hilmas bild, i minnets ljusa glans;
Gif mig din dygds försvar uti ditt hjerta,
Och gjut ej misstrons gift i eternellens krans.
Låt honom fästa tryggt hvar länk af dessa banden,
Som lifvets öde gaf. Se! i de högre landen
Hvart oförvissnadt blad engång skall säga dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, då löfvens hvalf i lunden
Af Bores pust i spillror härjadt är;
Då lyssna vid min dörr, i aftonstunden,
Och hör min vålnads gång, som dig min helsning bär.
På tankans fria flygt jag ilar till ditt möte,
Och trycker i en dröm min himmel till mitt sköte,
Tills i ett vaknadt qval min längtan säger dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, då vårens härold svingar
Omkring ditt tjäll, att hoppets driller slå;
Bryt minnets ros, der bäckens bölja klingar,
Och kyss mitt ögas bild i sippans spegel blå.
Låt då din lyras ljud det fordnas tro förklara,
Och från en fjerran strand skall hjertats luta svara
Med trohetens accord, som evigt säger dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!