Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.
 Kvinnlig trubadur på 1200-talet:

Condesa de Dia

  

av Karl-Erik Tallmo
  NÄR DORIS LESSING  skapar grundstämningen i sitt senaste verk, "Love, again" (se Merete Mazzarellas recension), gör hon det med hjälp av Cèzanne. En affisch med hans "Mardi gras" hänger på väggen över huvudpersonen Sarah Durhams ordbehandlare.
Och när hon anslår tonen för denna roman om kärlek som återerövras sent i livet, så låter Lessing Sarah lyssna på en bandinspelning med musik och poesi av någon som kallas grevinnan Dié - som levde för 800 år sedan.
Åhå, en gammal bekant. Det här måste vara frågan om Condesa de Dia,  den mystiska katalanska kvinnliga trubaduren, som jag läste och skrev om i slutet av 70-talet.
Oftast var ju trubadurer män, som levde i Sydfrankrike eller norra eller östra Spanien, från ungefär slutet av 1000-talet till slutet av 1200-talet. De besjöng den höviska kärlekens nöjen och plågor. Namn som Bernart de Ventadorn, Guiraut de Borneilh, Raimbaut de Vaqueiras, Raimon de Miraval ... listan kunde omfatta ytterligare drygt 700 namn. Trubadurerna kom från alla samhällsskikt, och det fanns också ett fåtal kvinnor - trobairitz.
Den höviska kärleken var snarast en eufemism för äktenskapsbrottets förbjudna passion, och att lovsjunga denna livsstil var säkert riskabelt för en kvinna, i synnerhet om hon var gift. Och Condesa Beatrix de Dia var gift.
För övrigt vet man mycket litet om henne. Troligen levde hon under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal i Katalonien i norra Spanien.
Av trubadurernas sånger finns ungefär 2 500 texter bevarade, men bara cirka 250 melodier, oftast noterade i fyrlinjiga system. Denna notation fastställer tonhöjden, medan den rytmiska tolkningen får bli föremål för musikvetares kvalificerade gissningar.
Några av Condesa de Dias texter har bevarats, t.ex. "Estat ai en greu cossirier" (Ned i djupaste svårmod störtades jag) och "Ab joi et ab joven m'apais" (På glädje och på ungdom jag mig när). Men bara en text har räddats till vår tid med musiken i behåll. Det råkar vara just den som Sarah Durham lyssnar på i romanen:

Jag måste sjunga även om jag inte vill det:
jag pinas så för hans skull som jag håller av,
jag älskar honom över allt på jorden ...

På originalspråket lyder dessa rader:

A chantar m'er de so q'ieu no voldria,
tant me rancur de lui cui sui amia
car eu l'am mais que nuilla ren que sia

Kanske är det inspelningen med gruppen Hesperion XX, med den katalanska sångerskan Montserrat Figueras, som Sarah lyssnar på. Den LP:n utgavs 1979 i "Reflexeserien" ("Cansós de Trobairitz", EMI 1C 065-30 941 Q, i dag finns den på CD: EMI 763 41 72).
I fem verser om sju rader plus en tvårading begråter Condesa de Dia sin kärlek till en fulländad men hårdhjärtad man: "mot mig visar Ni högmod i ord och handling, men mot alla andra är Ni älskvärd ... vad nyttjar dygd och adel, och vad nyttjar skönhet och behag, och framför allt mitt trogna hjärta". Och hon ber honom att tala om varför han är så fjär och stormodig: hon förstår inte - är det stolthet eller illvilja? - orguoills o mals talens.
Kanske väcker orden minnen ur det förgångna, kanske ger de en föraning om Sarahs möten med skådespelaren. Condesa de Dias klagan var dock alltför oroande för Sarah Durham, skriver Doris Lessing på en av de första sidorna i boken.
"... Sarah stängde av hennes klagan." 



© Copyright Karl-Erik Tallmo.



 [English Homepage]
[Svensk bassida]
 [Articles menu]
 
***