|
|
| |
| Doris Lessings "Love, again" (Kärlekens teater): När kärleken kommer sent | ||
av Merete Mazzarella | ||
 FÖR NÅGOT ÅR SEN ville en damtidning intervjua mig om kvinnors åldrande. Apropå ingenting sa veckotidningsredaktören plötsligt: "Visst tycker också du att varje kvinna har rätt att uppleva den stora passionen åtminstone en gång i sitt liv?" Jag blev överraskad, men väluppfostrad som jag är nickade jag instämmande. När jag sedan fick den utskrivna intervjun till läsning stod det: "'Varje mänska har rätt att uppleva den stora passionen åtminstone en gång i sitt liv,' tycker Merete Mazzarella." Jag fick meningen struken - däremot tror jag inte jag lyckades övertyga redaktören om att hennes journalistik inte var helt igenom schysst.Jag har fortsatt att fundera på henne - liksom jag var hon i femtioårsåldern - och jag har undrat om hon har passionen bakom sig eller om hon fortfarande går och väntar på den. Jag har naturligtvis också funderat på vad hon därvidlag föreställer sig om mig.Särskilt mycket funderade jag på henne när jag läste Doris Lessings senaste roman Love, again (sv. "Kärlekens teater") som uttryckligen handlar om kvinnors åldrande - och kvinnors förhållande till passionen. Redan i romanen The Summer Before the Dark skrev Lessing om en kvinna som varit van att dra till sig männens blickar och som nu kände att hon höll på att bli osynlig - byggnadsarbetare visslade inte längre efter henne när hon rörde sig på gatan. Jag tror att hon var fyrtio år. Sarah Durham i Love, again - som genomgående har fått ett ganska kyligt mottagande - är sextifem, änka sedan länge, men verksam som dramatiker och den drivande kraften i en teatergrupp. Handlingen utspelas den sommar gruppen sätter upp en pjäs om Julie Vairon, en gåtfull, konstnärligt begåvad ung kvinna från Martinique som i början av adertonhundratalet följde en älskare till Frankrike, blev övergiven, drog sig fram i den franska provinsen som lärare, upplevde ett kärleksförhållande till - och dränkte sig just som en präktig småstadsborgare hade erbjudit henne sin hand och ett liv som hederlig kvinna. Julie framstår inte bara som en pionjär för kvinnofrihet utan också som ett slags Orfeusgestalt, på en gång lockande och farlig. Hos alla som kommer i kontakt med henne tycks hon förlösa allt de när på av längtan, dröm och fantasi. För Sarahs del innebär det att hon förälskar sig - inte bara en gång, utan två, och båda gångerna i män som kunde ha varit hennes söner, och som visserligen är fascinerade av henne och spelar ett psykologiskt spel med henne men ändå inte är inställda på att ge sig hän - ens tillfälligt.Sarah ser på de andra - som alla är yngre än hon - och känner sig "som ett eländigt gammalt spöke vid festen". Hon som i ett par årtionden varit duktig och framgångsrik och inte haft tid att stanna upp och känna någon saknad efter närhet eller erotisk värme ser nu med en blandning av klarsynthet, förödmjukelse och självförakt både på sin kropp och på sina reaktioner - sina plötsliga impulser att köpa nya kläder, att kanske rentav låta lyfta ansiktet - och hon frågar sig varför hon så här med ens skulle berövas sin själsfrid, varför hon inte bara lugnt kunde få känna elden brinna ner för gott och glida in i den verkliga ålderdomen. Sarahs kärlekslidande utmynnar i en långvarig depression som hon själv om och om jämför med fysisk sjukdom och som Lessing skildrar så suveränt att läsaren känner den på sin egen hud. Varför har då romanens mottagande inte varit mera entusiastiskt? Orsakerna är förmodligen flera. En är utan tvivel att mänskorna kring Sarah blir egendomligt ogripbara och skugglika - det gäller också de två objekten för hennes besatthet, den tjuguåttaårige, androgyne och inte så litet manipulative skådespelaren Ben och den några år äldre, omedelbart sympatiske, gifte regissören Henry. Närmast skräckromantiskt osannolik ter sig Sarahs vän, godsägaren Stephen som uppträder som teatergruppens mecenat, därför att han intalat sig att han är förälskad i den döda Julie - allt medan hans hustru dragit sig undan honom i ett lesbiskt förhållande.Överhuvudtaget är det ett problem med romanen att Lessing velat göra så oändligt mycket mer än skildra en åldrande kvinnas förhållande till sin plötsligt uppflammande sexualitet. Hon har velat analysera begreppet romantik i vidare mening och hon har velat visa hur övergivenhet kan vara en existentiell grundupplevelse som skapas i barndomen. Men hon har också velat framlägga sina synpunkter på allt från den yngsta generationens kärlekssyn över nutidens skolbildning till konstens kommersialisering: pjäsen Julie Vairon trivialiseras så småningom till en musical och Julies franska småstad exploateras som turistfälla. Resultatet är att hon alltför ofta blir beskäftigt docerande och övertydlig i stället för konstnärligt stramt gestaltande.Det är nästan som om hennes egentliga historia är så smärtsam att hon har frestats att distansera sig ifrån den genom allehanda utvikningar. Det är för övrigt mycket möjligt att kritikernas negativitet också är ett uttryck för deras behov att distansera sig, att förtränga hotfulla insikter - eller möjligheter. Nej, Love, again är ingen helgjuten bok men den är en bok som fortsätter att utmana och oroa en.
|
PS. Sarah Durham lyssnar i romanen på 800 år gammal musik av en kvinnlig trubadur. Läs om den katalanska Condesa de Dia!
© Copyright Merete Mazzarella.