Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

IV

som vistades i Vimmerby, hade varit fru Jaensons patient, och fortfor att rådfråga henne. Hon fick nu bref, att han önskade få komma och bo hos henne, för att bli rigtigt skött. Man ställde då i ordning rum åt honom i nedra våningen af samma hus, der Madam Sandberg bodde i den öfra. Fru Jaenson utmålade honom för mig med inga smickrande färger, och ännu bittrare var hon emot hans far, en kammarherre från Uddevalla. En afton, då vi gingo upp till Madam Sandberg, kom en person, åkande på skjutskärra, och helsade på gumman. Jag frågade henne sedan hvem det var, men hon svarade blott, med sarkastisk ton: "det var No 1, sa hin kasta länsman öfver gärdsgåln."
Det var emellertid löjtnant Cristiernin. Han hade ledsvamp* i knäet, en sjukdom hvaraf tvenne hans bröder förut dött. Han hade utstått förskräckliga plågor under de fem milen, från Wimmerby, skakad på en bondkärra i det dåliga väglaget; hans utseende hade blifvit alldeles vanställdt, han var gulblek i ansigtet af lidande. Då han inom några dagar återfick sitt förra friska och vackra utseende, trodde man genast att det var följden af fru Jaensons dekokt, som han börjat nyttja; hennes örter brukade vanligen åstadkomma en sådan förändring, och jag hade längesedan erfarit den; inom få dagar sedan jag begynt hennes medecin, kände jag mig helt förnyad i kroppen; lynne, utseende, allt fick gladare färg.
*) Ett slags svampartad smärtsam ledsvulst (red.:s anm.)
Fru Jaenson syntes ej utan oro för Cristiernins botande. Hon ansåg att sjukdomen redan gått för långt, och lärde mig ett medel att förekomma ledsvamp.
En dag kom en flicka dit, som klagade öfver stelhet och förlamning i händerna. Gumman kallade sjukdomen pestgikt. Hon föreskref något och sade det muntligen, men blef ej förstådd. Hon började då svärja , men tillät mig sedan skrifva; jag gjorde det mycket omständligt, hvarpå fru Jaenson förklarade att mitt recept var "det långtråkigaste" hon hade hört. Hon lofvade dock att jag, i kraft af mina goda anlag, skulle få bli "preceftor," bo på andra sidan sjön, få en tunna råg i lön, och skrifva recepter.
Herr v. Numers kom till middagen. Han besökte på eftermiddagen Löjtnant Cristiernin, och de blefvo snart förtroliga med hvarann. Fru Jaenson berättade mig att v. Numers i sitt inre förtärdes af ett slags ovanlig mask; som han troligen utomlands nedsväljt när han ätit fisk, hvaruti ofta underliga maskar förekommo, i synnerhet i lax. Hon berättade huru hon åt kattor gifvit lax, som haft mask, och huru sjukdomen då på dem fortplantats, så att en till och med dött deraf. Fru Jaenson hade annars förträffliga kattor, hvilka mest åto fågelstek, och deraf blefvo starka och viga att fånga råttor, påstod hon.
Samma eftermiddag brände fru Jaenson såret på min kind med lapis, för att fräta bort svallköttet. Smärtan deraf blef våldsam. Fru Jaenson hade kommit att fördjupa sig i sina processer; hon grät, svor och var alldeles utom sig. Hon vände slutligen sitt upprörda sinne mot v. Numers, och utfor äfven mot mig. Jag drog mig undan till mitt rum, men äfven der uppsökte hon mig, "för att förströ mig under plågorna," som hon sade. Men deraf blef ej mycket; hon var bedröfvad öfver v. Numers' försämring, och tillskref den nu hans eget förvållande; hon berättade en dålig historia, hvars grundlöshet jag sedermera förnam. Med den till hälften förvirrade, halft inspirerade uppsyn, som hon ofta hade då hon var uppretad, bekymrad och kanske drucken, meddelade hon mig detta i dunkla, betydelsefulla uttryck; jag trodde henne och blef ganska bedröfvad. Hon började äfven förebrå mig, gifvande mig förnedrande öknamn. Jag stod framför henne, ej litet förvånad, undrande hvad orsaken kunde vara till detta. Hon kom öfver mitt album, deri många teknat, läste deruti och sade att jag eftersträfvade beröm. På det underliga, mäktiga språk, som var henne så eget, målade hon för mig fåfängans tomma uselhet, det gift, som smickret sprider i hjertat. Hon läste verser, dem professor Knös skrifvit i boken medan jag ännu var barn; hon frågade efter författarens namn, jag sade det, och hon förklarade då, att professor Knös var "ett kreatur till både kropp och själ, ja långt under oskäliga djur, en komplekt narr, den hon skulle vilja ge för örat," och så vidare. Hon frågade om han ännu lefde, och då jag jakade härtill, önskade hon blott att hon finge träffa, "och damma upp honom!"
Det var en hemsk qväll; min kind värkte häftigt, det grep liksom in i hjertrötterna; fru Jaensons andedrägt uppfyllde rummet med en spirituös ånga; hon framstötte eder, hvarom jag ej haft föreställning, i mitt stilla och skyddade hem. Hon slog sina knutna händer i bordet kastade af sig mössan, ref upp håret, fäktade med armarna i luften och svor och jemrade sig ömsevis. Jag fann sedermera, att hon ej kom ihåg hvad hon sjelf sagt och gjort vid sådana tillfällen, men väl andras förhållande. Jag motsade henne ej denna gången, utan förhöll mig stilla, och när hon sade mig godnatt, såg jag tårar af medlidande i hennes ögon. Värken räckte öfver midnatt, och i fjerran hörde jag hela tiden gummans rytande, i täflan med forssens dån.
Följande dagen höll jag mig undan, fru Jaenson stormade ännu, och var troligen ännu drucken. Hon var ifrigt sysselsatt att kitta sina fönster med en röra af talg och krita, mot den inbrytande vinterkölden. Mot middagen fick jag bud efter mig; sedan löjtnant Cristiernins ankomst hade vi uppgjort att jag skulle äta på mitt rum, då han fick sin middagsmåltid i salen, stundom i sällskap med v. Numers. Men nu skickade gumman mig befallning att komma ned och äta. Hon gjorde oss sällskap, men när vi hade satt oss, och hon kastade en blick på anrättningen, färskt kött med ärtskidor, började hon svärja, sägande att hon var så narrad, att alldrig hade någon blifvit så narrad. Hon skickade ut efter holländsk sill, och åt sig mätt deraf. Löjtnant Cristiernin visade en så komisk förvåning öfver hennes uppförande, att jag kunde ej afhålla mig från att le. Mot honom var hon nu synnerligt vänlig, och kallade honom "denna himmelska karlen". Men så fort han lemnat rummet, gaf hon honom helt andra namn.
Efter middagen kom åter v. Numers; han meddelade mig sin glädje öfver bekantskapen med Cristiernin. De voro helt och hållet kontraster: v. Numers troligen uppfödd i ett stilla, fint bildadt hem, i fruntimmersumgänge, bar prägeln deraf, och af en länge buren svaghet och sjuklighet; Cristiernin var sjöman, var glad, högröstad och öppenhjertig, hade ej länge erfarit lidandet, men bar det som en man. Båda voro de unga, godsinta, tåliga. Båda ägde de för mig det ödsliga och sorgliga, att de voro utan Gudsfruktan; Cristiernin med sitt mera positiva lynne, uppträdde till och med fiendligt mot Christeliga åsigter. Båda yttrade de en hemlig afsky för fru Jaenson, den de dock ej vågade visa.
Fru Jaenson uppmanade mig att spela för dem. Men när jag en stund hade fortfarit dermed, började hon ryta åt mig, sägande att det var "narrverk, och liknade oskäliga djur." Jag ville då sluta, men hon befallde mig att fortsätta. Jag spelade då en fantasi af Beethoven, hon blef alldeles utom sig, och ropade att det var det allra otäckaste!
Jag gick sedan bort på en stund, och vid min återkomst fick jag höra, att herrarne hade sagt henne att hon gjort mig orätt. Famntag och försoning skedde; hon grät, och bad mig om förlåtelse. Vi hade thesuper men när fru Jaenson fick se theet, började hon åter svärja. Herr v. Numers frågade mig afsides, om hon ej torde blifva bättre då de reste; de togo derpå farväl, gumman ville gå till Madam Sandberg och föreslog, att hon, löjtnanten och jag skulle åka i v. Numers kärra dit. Den sistnämnde biföll och erbjöd sig med komiskt allvar, att sjelf rida på hästen. Cristiernin, som alldrig skydde möda, bestämde sig att gå; mellertid blef ingenting af kärrpartiet, utan v. Numers reste.
Hos Madam Sandberg blef fru Jaenson åter mild, och tycktes vara alldeles redig. Hon blef alltid svårare i karlsällskap. Af aktning för den stilla, sjuka Madam Sandberg gaf hon ej luft åt sina starkare eder, och blef vekare stämd, Nu gycklade hon förnöjd med sin gunstling Karin, som blifvit utnämnd till uppasserska åt Cristiernin.
Qvällen var drägligare än jag hade hoppats, men med oroliga tankar gick jag till sängs. Skulle jag kunna uthärda? Jag kände mitt tålamod svigta. Bölden, som hon först lofvat kurera inom fjorton dagar, tycktes bli allt envisare; jag började tvifla på sannfärdigheten af hennes löften. Brefven från hemmet gåfvo mig dock mycken uppmuntran.
Dagen derpå var fru Jaenson sjuk. Alltid, när hon länge druckit och varit vid hetsigt, förtvifladt lynne, sjuknade hon, och blef då åter lugn och redig i några dagar. Nu hade hon fått ledsamma underrättelser om processen, och hennes mod var alldeles nedslaget. Jungfru Marie, som ofta var upproriskt sinnad mot gumman, deltog nu gråtande i hennes bekymmer. Fru Jaenson gaf sedan jungfru Marie presenter, för att belöna hennes ömsinthet; men åt mig sade hon i förtroende, att hon ansåg det röda håret vara orsaken till tårarna.
Under det hon var sängliggande, lärde hon mig en kur för springmask. och en annan för sensträckning.
Mor Karin inkallades nu, för att muntra fru Jaenson, och jag måste göra ett försök att rita af denna gumma. Mor Karin beställdes äfven för att komma och fira min namnsdag*. Fru Jaenson blef nu nykter, rask och lugn i ett par dagar; hon frisknade snart, posten medförde många rådfrågande bref och hon fick brådtom. Jag läste stundom de bref som kommo; välsignelser och tacksägelser flödade från alla håll, i följd af lyckade kurer. Hon kallade detta åter för "sitt understöd,"
*) Elisabet den 19 november (red.:s anm.)
Men denna lugna tid varade ej länge. Snart begynte hon åter synas oredig, och vurmade alltmer om sin process. En eftermiddag satt fröken Rutensköld hos oss. när hon gick hem, ville jag äfven gå till mitt, ty jag märkte huru gummans tillstånd med hvar stund förvärrades. När hon såg mig bryta upp, blef hon missnöjd, och sade att jag var trött vid henne. Jag satte mig åter ned, tog bland hennes böcker fram Tegnérs dikter, och läste något stycke af honom högt. Hon hörde det med förtjusning. Vanligen kunde hon urskilja det som hade värde såsom skönt, äfven i musik. Det lumpna, ytliga, sökta kallade hon "halfdant" som betydde att ville vara men ej kunde; var blott till hälften. Hon berömde Tegnér, talade sedan i allmänhet om karlar, och hvilket djupt förakt hon hade för dem ty hon visste hurudana de voro, sade hon. "Men de äro roligare  än ni," tillade hon; de tänka  bättre, men äro eljest banditer."
Då klockan var omkring elfva, ville jag taga farväl, men hon trugade mig att först göra henne sällskap och äta så kalladt imkött, hvilket just då var färdigt. Detta ansågs för fru Jaensons älsklingsrätt; det var oxkött som tillsammans med oxfötter kokades i tilltäppt kärl, med något ättika och dricka, i fem timmars tid. Det blef så mört att det föll sönder, och hade ett kraftigt gelee. Hon åt det sedan med peppar, dragonättika och soja.
När jag kom upp på mitt rum, fann jag min minnesbok framme, flera af bladen voro nedspillda med talg, men på ett löst blad hade gumman skrifvit följande vers:

"O! må jag rätt Guds godhett kunna Prisa
Den Sälhet Han J Genom Dig  mig skänkt
Hur kan Jag och min Taksamhet dig visa
På Jorden är = och Blir Den Höxt inskränkt
Minne Afv Maria, J:

Följande dagen gaf hon mig åtskilliga lärdomar. Nyponsoppa skall vara stärkande, och hämma blodspottning. Lefver, särdeles oxlefver, ansåg hon för det hårdsmältaste af all animalisk föda. Persiljerötter voro blodrenande och kylande. Hon lade mycken vigt på en god köttsoppa, kokade deruti persiljerötter, ett par blad dragon, morötter jordärtskockor och silleri, men silade sedan bort rötterna, emedan hon höll dem för otjenliga. Varnade mig för att äta mycket bröd, som tungt för en svag mage, och befordrande skrofler. v. Numers och Cristiernin kommo till middagen, och fru Jaenson nekade att gå med till bordet, hvarföre jag ensam fick vara värdinna, hvilket ogerna skedde. Jag klagade sedan öfver illamående, och gumman sade då: "barnet mår illa deraf, att hon i förskräckelsen för herrarna har sväljt bitarna hela." Hon förmanade att man till bibehållande af helsan, skulle äta långsamt och föga i sender, samt tugga fasta födoämnen väl. De flytande fingo gerna förtäras hastigt. "Skarpsill" rekommenderade hon, såsom nyttig i de flesta fall. Sjelf åt hon den mer än allt annat.
En morgon kom jungfru Marie upp till mig, och jag fick åtskilliga varningar, Hon sade mig, att fru Jaenson var missnöjd, för att jag mer talade vid fröken Rutensköld än vid henne; och gaf henne förtroligare benämningar. Det hade äfven gjort henne ondt, att jag lånat en bok af v. Numers, emedan det bevisade att vi föraktade hennes egna böcker. På v. Numers var hon missnöjd, emedan han hade gjort besök på Wäsby hos Drangels, dem hon ansåg för sina fiender, och blifvit förtrolig med en ung student; som der var informator och hette Scherini Denne Scherini hade en gång besökt fru Jaenson, de kommo in på ämnet om Kapten Drangel, och Scherini försvarade honom; fru Jaenson hade då gått ut och smällt igen dörren, och kallade sedan Scherini alldrig annat än ludimagistern, en titel den hon annars gaf åt sin aflidne man
Det var söndag, och vi hade ämnat resa till Hycklinge kyrka; församlingen kallades Horn och Hycklinge. Då fingo vi höra att Pastor Nelsén, hvilken var osams med fru Jaenson, skulle predika, och resan blef ej af. I Horns kyrka gick hon ej, ehuru den låg helt nära hennes boning; men Oppfeldt var klockare der, och honom hatade hon mest af alla. Det kom dock en tid, då Oppfeldt liknades vid en engel, i jemnförelse med mig. Hon meddelade mig sin förmodan, det fröken Rutensköld underrättat pastor Nelsen att hon hade ämnat sig i kyrkan, och att han derföre beslutat predika. Vi läste en predikan af Hedrén, hvilken handlade derom att man ej bör vänta någon lön för sina goda gerningar, förrän på andra sidan grafven; gumman började då otåligt kasta sig på stolen, och hade ingen ro under predikan, som lästes af Cristiernin. Sedan utfor hon skarpt mot Biskop Hedrén; jag sade intet, och Cristiernin motsade först när gumman gått ut.
Efter middagen samtalade hon länge med Cristiernin, tyckte att jag såg liknöjd och sömnig ut, och kallade mig "en evig trånads konterfej." v. Numers hade skickat mig verser, dem han fått till minne af Kjellander och hans reskamrat Carlson under sin utrikes resa. Fru Jaenson skref nu i marginalen på Carlsons verser: "I Dag komer jag Intte till dig mit Allt!" hvilket skulle vara till mig från herr Numers. Jag blef ganska bedröfvad öfver detta tilltag, och raderade ut hennes skrift så godt jag kunde. v. Numers sjelf blef ej mindre missnöjd, då han fick se skadan.
Han kom samma eftermiddag, åtföljd af en ung Oskar Wallenberg, löjtnant, son till dåvarande biskopen i Linköping. De bjödos på thé. Vi hade ofta thesuper för Numers' skull, som ej vågade dröja tills nattkylan inbröt. Fru Jaenson hade ej hört talas om detta bruk förr, och jag måste skrifva upp för henne en fullständig titel På denna måltid: thé souper à la fourchette.  Man drack thé, åt hvad man ville, men satt ej ordentligt till bords. Fru Jaenson skrattade högt åt både namnet och tillställningen.
Cristiernin sade mig, att den unge Wallenberg var bröstpatient, och ämnade begagna gymnastik; han ville ej rådfråga fru Jaenson, men pröfvade hennes skarpsinnighet genom att visa sina händer, af hvilka hon brukade kunna dömma om lungans och nervernas tillstånd. Då hon förklarade att hans lungor voro ypperliga; fingo herrarne en hemlig triumf öfver mig, som de ansågo vara svag för fru Jaenson. Jag aflägsnade mig, medan hon talade med sina patienter om deras helsa; då jag återkom var maten inne, herrarne suto vid thebordet och fru Jaenson stod framför dem, med en åsklik uppsyn. Efter något besinnande, gick hon till v. Numers, slog sin knutna hand i bordet framför honom, så att tallrikarne hoppade, och sade: "det är ej skägget, utan förståndet, som pryder en gammal man, herr v. Numers!" Derpå gick hon ett par slag omkring golfvet, knäppte med fingrarne, skyndade så in i sitt rum och slog hårdt till dörren.
Vi sågo alla frågande på v. Numers, men han sade intet. Djup tystnad, klen aptit. Cristiernin sade blott den ena gången efter den andra, helt sakta, ett sjömansord. Jag gick in till henne, hon satt der och teg. Snart berättade hon mig dock, att när de skulle gå till bordet, krusade Numers, och ville ej föra in henne; ändtligen steg löjtnant Wallenberg fram, och bjöd henne armen, sägande: "Jag är väl tvungen att föra frun -!" -"Jag," utropade gumman, "som blifvit förd af grefvar!"
Jag gick åter ut till thebordet; hon kom straxt efter, med en skrifven lapp, den hon visade mig, frågande om jag tyckte att hon borde lemna fram den till Wallenberg. Jag läste, och fann blott oreda   jag skakade på hufvudet, med det svar att hon säkert inte skulle bli förstådd; hon omfamnade mig och ref sönder lappen. Men nu vände sig hennes vrede fördubblad mot Wallenberg Han, som trodde att hennes missnöje gällde v. Numers, och hade någon af honom okänd orsak, satt helt lugn, och bemödade sig att förströ sinnena genom ett gladt samtal. Bland annat berömde han den goda mjölken, kallade den sin älsklingsföda, och anmärkte huru rart det är för en sjöman, att få god mjölk. "Tycker han om mjölk?" ropade gumman. "Ja, äter man mycket mjölk, så blir det slemstockningar utaf slemmet slår sig på hjernan, och man blir förb dum!"
Wallenberg såg förvånad ut, och gjorde flera försök, men strandade alltid mot samma klippa. Man bad mig nu sjunga. Wallenberg kom till pianot beklagande mig öfver nödvändigheten att vara hos en sådan furie, hvarpå herrarne hastigt togo afsked. Ingen af dem hade haft minsta aning om orsaken till fru Jaensons vrede; detta sade mig v. Numers efteråt.
Hela qvällen utgjöt gumman sig i sarkasmer öfver Wallenberg. Vi gjorde besök hos Madam Sandberg jag sjöng, och gummorna instämde i chorus. Jungfru Marie, som var med oss, hemskickades efter vin, russin och mandel. Fru Jaenson hade satt på mig en harulls schal; då vi kommo i förstugan för att gå hem, och mor Karin lyste oss, råkade hon tända eld på schalen, lågan flammande högt, fru Jaenson kastade sig öfver mig, ryckte bort schalen och qväfde elden. Hon gladde sig sedan ofta, att hon räddat mig ur denna fara.